|
Vi avslutar den sorgliga berättelsen om Beijershamn, där det fanns många förlorare i bygden, med en dikt av Gillis Hammar, ur boken Briggen Fernandville. Gillis Hammar var född i Stora Frö den 14/4 1887 av föräldrarna Uno Henrik Magnus Hammar och Ida Olivia Kristin Medelius. Modern var också född i Stora Frö, hennes föräldrar var Hamnkaptenen på Beijershamn, Lars Johan Medelius och mältardottern Christina Jonsdotter Löngren. Gillis spenderade mycket tid ute på Beijershamn tillsammans med sin morfar. Gillis blev folkhögskolerektor och en förkämpe för det fria ordet. En öländsk skeppare
Min morfar var sjögästgivare
längst ute på Beijershamn.
Där hade han jakter och skeppare,
som nu ej ens är ett namn.
Och runtomkring gick Kalmarsund
med brusande vindar i famn. Han förde länge en Kalmarbrigg på Vest-Hartlepool och Hull Och kom var jul till Stora Frö med en sjömanskista full Av fina saker, han smugglat genom lurad Kalmartull.
När Kalmarbriggen han lämnade, blev Beijershamn hans fregatt, Som han förde i solig sommardag och i stormig vinternatt, Med kompassen alltid väst, nordväst och med stadigt surrad ratt.
Hans kära kommandobrygga blev gårdens gröna plan. Dit kom varje tidig morgon en väldig karavan Med bönder och spannmålssäckar och kräk, som skulle till stan. Då lastades alla båtar, vart segel stod på svaj.
O, vilken underbar morgon, när sundet blommade maj Och vita måsar brusade från Öland till Kalmar kaj! Men höststormar kom farande med barkskepp norrifrån.
De for förbi i ilande fart som stora, skälvande spån. Dock morfars blekingseka flög genom böljornas dån.
Värst var det dock om vintern med bågnande Kalmarsund Och dimmor, som bistert svepte över isar, vakar och grund. Då morfar bar på en oro, som fyllde hans sinne var stund. Men kom ett ilbud från Kalmar, han ropade pojkarna an.
Kälke och skridskor låg färdiga, och med muntra rop de försvann, Och Kalmarsundsisen än en gång mötte sin överman.
Jag vet ej mycket om morfar. Han läste sitt fädernesland, Och ”Brev till syster Ulla” satte sjömanshjärtat i brand. Men mest av allt han älskade en långsträckt öländsk strand. Det sägs, att han var häftig. En gång i vredesmod, När matroserna lyfte ankaret med något långsam metod, Han rusade fram och lyfte själv, men sen han spottade blod.
Han krusade ingen. En biskop, en gång på Ölandsvisit, Han seglade över till Kalmar: ”Har ni förr seglat biskopen hit?” ”En skilling för biskop eller bonde är skit som skit.”
Han skötte länge och redligt sitt sjögästgiveri. Men år kom, och år gick, och till sist var allt förbi. Blott alltid densamma vid Beijershamn är sundets melodi.
Den stolta fregattens seglats var slut. Ömt sade han adjö Och flyttade till en stuga på malmen i Stora Frö. Där gick han sedan och väntade att hederligt få dö.
Han lagade böndernas klockor i kamp for magert bröd. Men ingen märkte någonsin, att välstånd bytts i nöd. Han var en öländsk sjöman munter till sin död.
|